På lördagar står det knäböj på träningsschemat – och jag kan erkänna direkt: det är lika fruktansvärt varje gång. Redan när jag vaknar på morgonen kommer den där hotande känslan krypande över mig för jag vet vilket helvete jag ska genomlida under eftermiddan. Sen står man där med den kalla stången hårt tryckt mot axeln medan det knarrar och knakar i hela kroppen, och man undrar om man ska komma oskadd därifrån.

 

Det värsta är att min hjärna försöker utmana mig precis varje gång. Mitt under träningssetet är det en röst inom mig som viskar ”ska du inte hålla igen lite idag”, eller ”du kan faktiskt sluta när du vill”. Jag måste mobilisera all min mentala styrka för att motarbeta de där tankarna och istället tvinga kroppen att aktivera varenda muskelfiber till max. Efteråt släpar man sig hem på skakiga ben, glad att det dröjer en vecka till nästa gång. Vem sa förresten att det ska vara roligt att träna…?