Jag läste i någon träningstidning om begreppet ”lifer”. I en värld där många törstar efter snabba lösningar, bekräftelse och quick fix för allt som gäller hälsa, träning och fysik, så är mentaliteten lifer en befriande motsats. Begreppet syftar på inställningen att göra ett intresse eller en aktivitet till ett livsprojekt, utan att stirra sig blind på omedelbara resultat.

Att vara en lifer är att betrakta sina träningspass och sin kosthållning som en självklarhet, utan att tyngas av känslan av uppoffring. Det är att sluta se sin kropp som något ofullständigt som behöver fixas till, och istället betrakta en aktiv och hälsomedeveten livsstil som en belöning i sig.

Det låter kanske inte lika spännande som formtoppning och storartade tävlingsresultat, men det är också en livsstil som inte är beroende av vare sig ålder eller andra människors åsikter. Befriande som sagt.

Dessutom tenderar lifers att utföra prestationer väl värda beundran som de är ensamma om. Att gå till gymmet och köra sina pliktskyldiga 40 marklyft, 60 knäböjningar eller 30 chins i veckan imponerar kanske inte så mycket på omgivningen där och då. Men att behålla den disciplinen en hel livstid, innebär att en dag kunna konstatera något enastående. Dina lår har under sin tid i tjänst lyft motsvarande en hel oljetanker och armarna har släpat dig upp för Mount Everest nio gånger.

Alla kan inte inkassera guldmedaljer och kändisskap i sociala medier, men beslutet att bli en lifer finns det aldrig något skäl att ångra.